scabbed

Det känns som jag kastats tillbaka i tiden ett år. Jag trodde länge att jag inte skulle komma tillbaka, fruktat det. Jag vill inte. Jag orkar inte. Varför? Varför varför varför? Ända frågan jag har, och jag hittar inget svar. Smärtan och ångesten. Oron och ilskan. Det bara finns där igen, sliter mig sönder opch samman. Jag orkar inte gå igenom det igen, Jag vill inte. Varför? Varför nu? Omvärlden gör mig rädd, jag vill inte gå ut, jag vill inte bli sedd, jag vill inte bli hörd. Jag vill inte höra. Jag orkar inte höra. Jag orkar inte prata, jag vill inte prata.

Mediciner mediciner, mera mediciner, jag kan trycka mig hur full som helst av kemikalier men jag vet att det ändå aldrig kommer att bli bra. Varför är jag inte stark nog att säga ifrån, be om hjälp?! Jag förbanar mig själv varje gång jag sitter där och säger att allt är bra, när det inte är så. Varför? Varför känns det som ett misslyckande att säga att det faktiskt inte är bra? Att jag inte orkar. Att jag inte klarar det här själv. Varför inte kunna erkänna för läkaren att det inte fungerar?

Jag orkar inte. Jag orkar inte.